PRIVATPERSONEN

SENAST NYTT»

      Kinesiska är enkelt!

Jag hoppas verkligen att orden ovan stämmer, jag har här nedan ”stulit” lite material från Patrick Hassel (www.zein.se) och Johan Björksténs bok språket i mittens rike. 

Men jag hoppas att jag är förlåten, är Ni intresserade att läsa mer om språket så är Patricks sida en bra introduktion. Jag vill bara ger Er en liten inblick i språket som jag skall lära mig.

När Bernhard Karlgren vid sekelskiftet skulle lära sig kinesiska, avrådde en gammal svensk diplomat honom från det med orden "Jag har själv bott tio år i Östern och det vet jag, att ingen utlänning någonsin kan lära sig kinesiska". Många tycker, som denne diplomat, att kinesiska ser mycket svårt ut, och de förstår inte var gränserna går mellan meningar och ord i det som kineser säger. Men kinesiska är tvärt emot vad man kan tro ett ovanligt enkelt språk. Det som kan vara lite besvärligt är att kineserna uppenbarligen tänker på ett mycket annorlunda sätt, och att man måste lära sig att använda munnen och föra pennan på deras sätt.

I denna text kommer jag att kortfattat presentera kinesiska språkets historia, grammatik, skrift och uttal för att kunna visa på att kinesiska är mycket enklare än vad många tror. Behöver jag sedan tillägga att Karlgren med tiden blev en av Världens mest framstående sinologer?

Grammatiskt och ljudmässigt sett så är kinesiskan ett sino-tibetanskt språk. Det betyder att kinesiskan (med alla dess dialekter) är närmast släkt med t.ex. tibetanskan. Däremot är den, i rak motsats till vad många tror, inte alls grammatiskt eller uttalsmässigt besläktad med japanska. Saken är bara den att japanerna runt 600-talet lånade in de kinesiska skrivtecken, för att sedan omarbeta dem till viss del. Så vitt språkhistorikerna vet, är japanskan antagligen inte släkt med något annat nu talat språk. Utöver japanernas lån har naturligtvis andra influenser förekommit på flera håll mellan östasiatiska språk och kinesiska, men det tar vi inte upp här.

Att kinesiskan är Världens mest talade språk torde det inte råda något tvivel om. Vad som dessutom är intressant att konstatera, är att det är mycket möjligt att det kinesiska skriftspråket, med sina dryga 3500 år på nacken, är världens äldsta levande språk. Flera av de kinesiska skrivtecknen har ju faktiskt knappt ändrats på över 2000 år!

En liten varning bara: många västerlänningar har upptäckt att kinesiskan är ett språk som det är lätt att förälska sig i, så gör dig beredd på den i det kinesiska språket inneboende urgamla historiken och filosofin kommer att förtrolla dig.

Hur många tecken behöver man lära sig?

Kurslitteratur i allmänhet beskriver oftast hur man skriver hundratals olika kinesiska tecken av alla slag, snarare än att förklara den minst 3000 år gamla logiken i hur de enkla byggstenarna kombineras ihop till en helhet. Det är enklare att lära sig tecken om man först kommer underfund med deras inre logiska struktur. Har man bara förstått strukturen i tecknen och lärt sig de dryga tvåhundra radikalerna (byggstenar), så kommer man att förvånas över hur snabbt det går att lära in nya tecken.

I början kanske det går sakta att lära sig tecknen – då kan det vara bra att koncentrera sig på de enklare tecknen eller de som förekommer ofta. Ser man sedan tecken som på något sätt liknar varandra, så kan man ofta märka att de är närbesläktade i antingen uttal eller betydelse.

Ibland hör man folk påstå att det finns minst 50 000 kinesiska tecken, men för att uppnå denna smått fantasifulla siffra måste man verkligen räkna med alla tecken för personer, orter, antika föremål m.m. som aldrig använts på hundratals år.

Moderna kinesiska datorer kan skriva uppemot 20 000 olika tecken, men det betyder absolut inte att man måste kunna alla dessa. 1988 antog Kinas regering ett förslag om att de 3500 vanligaste tecknen skall ingå i läroplanen upp till och med gymnasiala utbildningar – två tredjedelar av dessa tecken lärs ut före högstadiet. Men även om det stämmer att man bör kunna c:a 2000 tecken för att med god förståelse kunna läsa tidningar eller böcker, så har språkvetare räknat ut att det i dagligt tal endast förekommer c:a 1000 tecken (med vilka man kan skapa c:a 3000 ord). Jag kommer lära mig ca 500 tecken.

En jämförelse mellan kinesiska och andra språk

När man lär sig främmande språk (och då tänker jag främst på när svenskar lär sig europeiska språk) finns det ett antal inlärningsmoment som i stort sett alltid ingår:

 Plugga glosor och fraser
 Traggla böjningsformer av glosorna
 Förstå grammatisk terminologi
 Lära sig grammatiska regler

Du kommer att märka att kinesiskan skiljer sig från andra språk på alla dessa punkter.

 Gränserna mellan olika ordklasser är mycket flytande i det kinesiska språket; ett adjektiv kan användas som verb, ett verb kan användas som substantiv, och så vidare. Ordet "is" kan t.ex. användas som både substantiv ("is"), adjektiv ("iskall") och verb ("isa ner"). När man studerar europeiska språk ser man ofta uttalsmässiga likheter mellan ett utländskt ord och dess svenska översättning – detta förekommer av naturliga skäl ytterst sällan när man läser kinesiska glosor. Detta kompenseras av att  det inte finns några som helst böjningsformer av vare sig substantiv, verb, adjektiv eller något annat. Man behöver aldrig tänka på sådana saker som pluralformer, oregelbundna verb, ackusativ eller dativ när man studerar kinesiska.

 Vidare ”färgar” kineserna med hjälp av diverse småord (vanligen kallade "partiklar" och "aspektmarkörer") sina meningar. Detta ger, för oss ovanliga, aspekter på det som de säger i tal och skrift, detta resulterar i att grammatiken måste beskrivas med vissa nya begrepp som inte finns i något europeiskt språk.  Därför ser de grammatiska reglerna också mycket annorlunda ut. Kinesisk grammatik handlar till stor del mer om hur man använder olika ord och tecken, än om "vanliga" grammatikregler.

Grundläggande meningsbyggnad

Nedan följer tre korta fraser som visar kinesisk meningsbyggnad i dess enklare form. Lägg märke till att eftersom böjningsformer saknas, så kan översättningarna vara lite flytande, och den exakta översättningen måste framgå ur sammanhanget.

Märk att det inte finns några tidsformer i Kinesiskan…

Mer om kinesiska tecken, ord och meningar

Uppenbarligen är det allmänt förekommande att folk tror att det kinesiska språket innehåller tecken för allt möjligt mellan himmel och jord. Så är inte fallet. Ett kinesiskt skrivtecken är alltid en stavelse. Oftast kan ett kinesiskt tecken översättas med ett eller flera ord på svenska, men det är mer sällsynt att motsatsen är möjlig, dvs det är inte sannolikt att vilket svenskt ord som helst kan översättas med ett enda kinesiskt tecken. Ett enda tecken kan betyda flera snarlika men dock olika saker, så vanligtvis består kinesiska ord för tydlighetens skull av två eller fler tecken.

Rent allmänt kan man säga att en kinesisk mening relativt sällan kan översättas ordagrant till något västerländskt språk. Ibland kan man hitta ovanliga eller åldriga uttryck som kan användas för att få fram en mer exakt översättning av en kinesisk mening, men oftast får man nöja sig med mer fria översättningar. Att översätta en mening från svenska till kinesiska eller omvänt leder oftast till att man mer eller mindre måste konstruera om hela meningen från början. Då inser man att det blir ännu värre om man ger sig på att försöka hitta en exakt översättning av ett ensamt ord som inte står i ett sammanhang.

När man skriver meningar på kinesiska, så skriver man rader av tecken. Man visar inte på något sätt var gränserna mellan orden går. Kineserna själva har oftast väldigt svårt att ens förstå vad begreppet "ord" betyder – de ser bara tecknen. När sedan vi utlänningar skall läsa dessa rader av tecken, så kan det vara svårt att veta om ett tecken hör ihop med det föregående eller det följande tecknet – eller kanske inte med någotdera. Man måste se till hela meningen för att kunna avgöra var ordgränserna går. I vissa fall kan det till och med vara möjligt att göra ordindelningen på olika sätt.

Låt mig ge ett mycket illustrativt exempel på skillnader mellan det svenska och det kinesiska ordförrådet. Nästan alla språk innehåller de för oss väldigt självklara orden "Ja" och "Nej". Dessa ord finns inte på kinesiska. Ja, du läste rätt! Orden "Ja" och "Nej" kan inte översättas till kinesiska. Men hur gör man då när man skall instämma eller säga emot något? Jo, man använder andra uttryck, som t.ex. "OK", "Det stämmer", "Så är det" – eller motsatsen "Det går inte", "Det är inte så". Ordet "Inte" är faktiskt ett av de fem vanligaste kinesiska skrivtecknen!

Allmänt

Vad gäller uttalet kan man helt kortfattat säga att kinesiskan är ett stavelsebaserat tonspråk – den minsta betydelsebärande enheten är en stavelse (i kinesiska är ju en stavelse, som tidigare nämnts, det samma som ett tecken) och tonläget på rösten är avgörande för att man skall kunna göra sig förstådd.

Enstaka småord kan i talspråk lätt misstolkas, eftersom varje stavelse för sig kan ha många vitt skilda betydelser. Dessutom kan en del stavelser låta vilseledande lika för ett otränat öra. För att eliminera risken till misstolkning brukar man därför kombinera två eller fler stavelser/tecken till ett ord. När en stavelse förekommer i en mening blir risken för misstolkning i stort sett obefintlig. Att kunna skriva tecknen är också en garanti för att man inte skall bli missförstådd.

Fyra toner i betoningar

Det utmärkande för alla kinesiska dialekter är ett antal distinkta tonlägen för vokaler i betonade stavelser. Obetonade stavelser uttalas utan någon specifik ton. Ingen kinesisk dialekt har färre än tre toner, och det förekommer i kantonesiskan så mycket som drygt ett tiotal om mest (delvis beroende på hur man räknar). Det är genomgående avgörande för förståelsen att tonerna uttalas så korrekt som möjligt. Här följer en beskrivning av rikskinesiskans toner:

även i svenskan (dock ej i alla dialekter). Prova t.ex. att uttala orden "tómtèn" (den som är runt huset) och "Tòmtèn" (han som kommer på Julaftonen). Det finns många exempel på sådana svenska ordpar, t.ex. "ándèn" och "àndèn", "núbbèn" och "nùbbèn". Även ton 3 förekommer i vissa utrop, som t.ex. "Näe du!" och "Joo!".

Må så vara att vi alla talar svenska med olika dialekter och därigenom använder tonerna på lite olika sätt. Fast med lite fantasi kan du säkert komma underfund med tillfällen då du använder alla olika toner när just du talar svenska.

Slutligen en kort sammanfattning, signerad mig personligen.

Språket är alltså ett tonbaserat språk, där uttalet helt bestämmer betydelsen på ordet. Detta ställer självklart till det för en tondöv person som jag.

Grammatiken är däremot lätt, inga tidsformer (dåtid, nutid och framtid), inga böjningar  (hoppa, hoppade, hoppat), inga ändelser (bilen eller bilens).

Tecknen som behövs lära sig är ungefär 500st för att kunna läsa och förstå ungefär 80% av innehållet i en dagstidning.  Tyvärr är inte tecknen så enkla att ”tyda” som man tror, de har genom historien förenklats så mycket att ”bilden” av vad de föreställde har försvunnit. Men jag är bra i memory, och det finns ett antal ”nyckel” tecken som förekommer ofta eller är byggstenar till fler tecken – så förhoppningsvis fixar jag detta.

Tempot på språket är också annorlunda gentemot svenskan. Helt enkelt ett högre tempo, och detta gör det lite svårt i kombination med uttalet att höra när ett ord slutar och ett nytt börjar. När man själv vill tala så pratar man i svenskt tempo och för Kinesen låter det som slowmotion…

FÖRETAGET

SENASTE NYTT»